Hoppa till sidans innehåll

Historia


Lite historik nedtecknat av Anders Myhr, i mars 1999.

Minnet kan svikta och jag hoppas fler gamlingar bidrager med sina hågkomster inför klubbens 30 årsjubileum.

Jag och min fru Dagny kom till Älvsbyn 1956 som nyexaminerade tandläkare. Kom då i kontakt med läraren Sten Stensson, som var drivande kraft inom skidsporten där. Älvsbyn hade då t.o.m. en liten hoppbacke i centrala samhället och strax utanför byn fanns Kanisbacken. Där fick man naturligtvis klättra upp, men efter något år skaffade man en enkel lift med två ankare som mötte varandra halvvägs. Endast ett par åkare kunde alltså åka uppför samtidigt, men den kapaciteten räckte till för det lilla intresse som då fanns för utförsåkning. Man betalade med polletter för varje åk.

Jag blev dock intresserad av sporten och inhandlade ett par skidor och gjorde då ett stort misstag. Jag ansåg att om jag köpte ett par fjällskidor med stålkant kunde jag använda dessa både till längd och slalom förutom till fjällturer och samtidigt spara en massa pengar. Detta medförde naturligtvis att skidorna inte fungerade bra varken som längd- eller slalomskidor. På fjällturer använde jag dem dock i flera år och slet i det närmaste ut dem, trots att de var av hårt hickoryträ. Dessutom var de väldigt tunga och klumpiga jämfört med moderna fjällskidor. Troligtvis hade jag själv blivit en bättre åkare om jag i stället köpt specialskidor för slalom, dessa var visserligen inte speciellt bra dåförtiden, de var naturligtvis i trä med påskruvade stålkanter i ett par decimeters längder utefter hela skidan. Det gick att byta ut de bitar som lossnade eller skadades.

Vi flyttade till Piteå 1959 och jag fortsatte utförsåkningen i Ursberget där det fanns en liten men brant slalombacke. Från början fanns där ingen lift utan man fick gemensamt trampa till backen för att jämna ut den och sedan måste man klättra upp för varje åk. Backen sköttes av Enor Danielsson och Rune Berglund som bildade Piteå-Bergsvikens Slalomklubb. De införskaffade sedan en replift som fungerade bra, men var ganska så farlig då man fick greppa repet med händerna och på så vis dras upp. Risken fanns dock att blöta vantar eller halsdukar fastnade i repet som kunde sno runt under gång och på så vis kunde den tolkande dras in i motorn som drev repet. Det fanns ingen spärrgrinda som kunde stänga av motorn i sådant fall, vilket senare repliftar försågs med.

Vallsbergets slalombacke öppnades 1969 och innebar ett lyft för slalomsporten. Friluftsfrämjandet anordnade kurser i utförsåkning och bland ledarna kommer jag ihåg Enor Danielsson, Heiko Becker, Sten Lindberg , Sune Persson , Allan Isaksson och Inga Greta Ringius. Själv var jag elev hos Inga Greta som tidigt börjat med utförsåkning och ofta åkte till Alperna som turist.

I och med att Vallsberget blev klart lämnade vi Ursberget och repliften fick kommunen köpa för att använda i Strömlidabacken. Nu med en spärrgrinda som säkerhet. På senare tid har den flyttats till barnbacken i Vallsberget.

Jag kom med i styrelsen för Piteå-Bergsvikens slalomklubb och blev 1970 ordförande och döpte om klubben till Piteå Alpina, som vi förkortade till PALP. Jag meddelade de andra klubbarna i länet namnbytet och bad dem att inte förväxla detta med PALT.

Tävlingsåkandet tog fart och med god hjälp av kommunen och då främst av den idrottsintresserade kommuningenjören Arne Carlsson utvidgades backen med tävlingsbacken som även försågs med ett starttorn.

För mig och en del andra föräldrar innebar tävlingarna på annan ort vallning och slipning av skidor kvällen före, tidig väckning, matsäcksberedning och så kanske 20 mils bilfärd till tävlingen som för vissa kunde innebära uråkning redan i första porten. Men sådan är slalomsporten. Den första stora tävlingen klubben åkte till var i Bygdsiljum och det är ett härligt minne för mig. Sporten var inte så utvecklad och alla i yngsta gruppen plogade sig fram genom banan ofta med mycket enkla skidor. Ibland hoplappade med plåtbitar. Kalle Anka tävlingarna var mycket populära med regionala kval till distriktsfinal i Gällivare varifrån de tre bästa i varje klass fick åka till Duved för riksfinal.

En annan stor tävling som vi anordnade var Wallstén Cup, som lockade deltagare från båda länen. Wallsténs sponsrade tävlingen men även andra affärer bidrog till prisbordet. Säsongavslutning med fika och utdelning av klubbmästerskapsmedaljer och Kalle Anka diplom gick av stapeln på Ekbergs klubbrum. Mycket uppskattat.

Ett stort lyft i vår verksamhet kom när vi köpte in tidtagningsanläggningen HEGO från ett företag i Stockholm. Denna hade elektrisk startgrind, fotocell och upplösning på en tusendels sekund, en ofattbar lyx jämfört med stoppuren.

Vi hade stor brist på ledare, jag var ofta helt ensam. Vi fick så småningom en bra tränare i Håkan Rask, tävlingsåkare från Arvidsjaur, som gick på gymnasiet här i Piteå och följde med i vår bil till backen. Efterhand anslöt sig andra vuxna ledare som Tore Nyström, Bertil Mellgren, Sten Sällström , Ingemar Bäckström och Alva Wuolikainen. På senare tid medan jag var kvar tillkom bl.a. Ola Öqvist och Jan Kaarle. Många av de övriga föräldrarna var rädda för att inte kunna hjälpa till då de själva aldrig sysslat med slalom. Vi fick instruera dem till att bli portvakter men ofta var det svårt att skaffa tillräckligt med funktionärer till våra tävlingar.

För att skaffa pengar anordnade vi i samarbete med konståkningsföreningen, under ledning av Lennart Lindgren, bingo i A-hallen på söndagarna. Fantastisk anslutning av mestadels pensionärer, som kom söndag efter söndag. Stort arbete med att dra fram alla bord och stolar och sedan efterstädning. Från början hade vi priser i form av livsmedel, men övergick till penningpriser, vilket givetvis underlättade för alla parter.

Jag kommer nu att berätta lite om tävlingsverksamheten som jag kommer ihåg det och då blir det naturligtvis speciellt om tiden då mina söner var inblandade.

Som det framgått var inte slalomsporten så vanlig på 60-talet och då jag själv kommit igång rätt tidigt och tog med familjen till backarna fick våra pojkar en viss fördel jämfört med andra i början av sin tävlingsperiod.

Äldste sonen Mats, född 1957, var skapligt framgångsrik ända upp i juniortiden inom distriktet, men även i t.ex. Bygdsiljum, där han (och Svante, se nedan) vann sina klasser. Malmfältarna som hade lång tradition av utförsåkning tack vare Dundret hade han och de andra juniorerna inom PALP dock svårt att rå på.

Detsamma kan sägas om Niklas, född 1963 och David, född 1970. De vann ofta älvdalsmästerskapen i de yngsta grupperna, men fick konkurrens i de äldre grupperna och lade av tävlandet innan juniortidens slut. David övergick gärna till att sköta den nya dataanläggningen för tidtagning och resultatlista.

Näst äldste sonen Svante, född 1960 blev dock mycket framgångsrik. Han var träningsvillig och duktig, men egentligen visste jag inte hur han stod sig i större konkurrens. Det var Sten Stensson i Älvsbyn som uppmanade mig att ta med honom till en stor tävling i Lycksele efter att han vunnit tävlingar inom regionen, dvs Piteå-Älvsbyn-Vidsel. Det visade sig att Svante vann gruppen pojkar C klart i Lycksele och det kan nämnas att samtidigt vann en viss Ingemar Stenmark pojkar A i överlägsen stil. Detta medförde att Svante blev uttagen till Kalottlaget som tävlade mot Finland och Norge. Även där var han mycket framgångsrik.

Svante och Sören Gabrielsson blev uttagna till Kalle Anka finalen i Duved 1970 efter distriktsfinalen på Dundret. Jag kunde pga väntad tillökning i familjen inte följa med som ledare utan pojkarna fick ansluta sig till bussen med Norrbottenslaget och med främmande ledare. Vi fick höra att alla som var bland de 50% bästa i första åket skulle få åka final i andra åket och därför bad jag Svante ta det försiktigt i första åket, då jag var säker på att han skulle vara bland de 50%. Han gjorde det och kvalificerade sig klart vidare från första åket och blev tvåa i andra åket då han åkte för fullt, men det visade sig vara sammanlagda tiden som räknades. Med riktiga instruktioner kunde han eventuellt ha vunnit, eftersom han var bäst i Norr- och Västerbotten och senare slog ettan i en annan tävling. Nu blev han bara sjua i klassen pojkar C. Ingemar Stenmark vann förstås pojkar A.

Senare kom Per Halling och Tomas Lundman att tillsammans med Svante bilda ett segerrikt lag i sin åldersgrupp i tävlingar inom länet.

Vid Kalle Anka finalen i Duved 1972 åkte jag som ledare och hade med mig Svante, Rose-Marie Marklund och Karin Wuolikainen. Tyvärr blev det inte några framskjutna placeringar då, men det var en stor ära för dem att ha varit med där.

Rose-Marie blev dock senare så duktig att vi bad MAIF att ta med henne i sitt lag för att hon skulle få komma ut och tävla i större sammanhang som junior. Det blev så och hon bidrog till att MAIF vann många lagsegrar.

Andra tävlingsåkare jag kommer ihåg från den tiden är Håkan Berglund, Per Lundberg, Lars Berglund, Jan Karlsson, Hasse Sandberg, Peter Sällström, Mats Gabrielsson, Mats Wuolikainen, Ove, Glen och Arne Lundman, Börje Öhman, Kjell Bäckström, Lena Berglund, Dan Marklund, Sverker Forsén, Stefan, Peter och Åsa Kaarle, Eric Carlsson, Peter Mellgren, Lars Wikander, Björn Fagerlund, Anders och Anna Öqvist. Flera av dessa fortsatte flera år till och hade fina framgångar men jag har inte närmare data tillgängliga.

Vi förskonades från större olyckor. Vad jag kommer ihåg var det bara Lena Berglund och Björn Fagerlund som bröt benet i backen under min tid. Benbrott var annars vanliga under denna tid, p g a de primitiva bindningarna.

Alla våra ungdomar fick en fin fritidssysselsättning efter sin aktiva tid och kan njuta av utförsåkningen med bättre behållning än den vanlige turisten.

Malmfälten hade tidigare helt behärskat slalomsporten men kustklubbarna PALP och Luleå Alpina samt Älvsbyn och Vidsel visade att även vi kunde åka utför. Det medförde också att jag fick ingå som adjungerad ledamot i Alpina Kommittén inom Norrbotten med uppgift att bevaka kustens intressen.

Utförsåkningen sorterade tillsammans med längdåkarna under det gemensamma Norrbottens Skidförbund och sågs väl till början litet över axeln av längdåkarna som inte tyckte att utförsåkning var riktig skidåkning. Detta fick de förstås ändra inställning till. Samma sak kanske nu har hänt med brädåkningen, där slalomåkarna tittar litet snett på den nya flugan?

Jag vet att Piteå Alpina utvecklats storartat efter min aktiva tid med engagerade föräldrar och duktiga ledare. Det tycker jag är mycket roligt och jag önskar klubben fortsatta stora framgångar!

Uppdaterad: 12 MAR 2014 16:56

 

 

Sponsorer

 

 

Länkar

 

logo-1
 

testheader10

 

Postadress:
Piteå Alpina - Skidor
Box 66
94122 Piteå

Kontakt:
Tel: [saknas] Information
E-post: This is a mailto link

Se all info